Vad innebär förtal?

Brottet förtal har blivit mer och mer aktuellt, framförallt i samband med sociala mediers framväxt. Gränsdragningen mellan vilka uttalanden som omfattas av straffansvar och vilka som inte gör det kan vara svår att avgöra. Lagtexten formulerar straffansvaret enligt följande. 

”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. 

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.” (5 kap. 1 § brottsbalken) 

I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Utgångspunkten är att alla har rätt att yttra sig i tal, skrift, bild eller på annat sätt utan att drabbas av sanktioner. Yttrandefriheten är däremot inte en absolut fri- och rättighet eftersom den får begränsas genom lag. Ett åläggande om tystnadsplikt innebär exempelvis en inskränkning av yttrandefriheten. 

Straffansvaret för förtal innebär också en begränsning av yttrandefriheten. Brottet innebär att yttrandefriheten begränsas i den mån att man inte får utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller på annat sätt lämna uppgift som är ägnad att utsätta den personen för andras missaktning. Prövningen kring om ett uttalande utgör förtal sker i flera steg. Det krävs att en uppgift har lämnats, att uppgiften avser en utpekad levande person, att uppgiften är ägnad att utsätta denne för andras missaktning och att uppgiften har lämnats till annan än den person som uppgiften avser. 

Även fast en lämnad uppgift omfattas av straffansvaret kan personen som lämnade uppgiften omfattas av ansvarsfrihet om denne har varit skyldig att uttala sig eller varit i en situation där det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken samt kan visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Det är däremot inte uppgiftens sanningslöshet som är grunden för att den bestraffas, utan det är det obehöriga i att den nedsättande uppgiften lämnas som bestraffas. Oavsett om uppgiften är sann eller inte kan den alltså omfattas av straffansvaret för förtal.

En uppgift som utgör förtal måste vara ett uttalande av viss bestämdhet. Konkreta uppgifter kring vilka det i praktiken går att föra sanningsbevisning om omfattas. Rena värdeomdömen utesluts från det straffbara området. Uppgiften kan lämnas muntligen, skriftligen, i ord eller bild eller på annat sätt. Uppgiften ska dessutom vara sådan att den utsätter den förtalade personen för andras missaktning. Beskyllningar från brott medför per automatik anses vara ägnade att framkalla missaktning. Rekvisitet innebär inte att den drabbade personen faktiskt har utsatts för andras missaktning, det räcker med att det har funnits en sådan risk. Bedömningen är individuell och görs inte utifrån allmänt rådande värderingar. En uppgift kan medföra missaktning för någon men inte för en annan, exempelvis kan en beskyllning om alkoholkonsumtion i en nykterhetsförening vara förtal medan en sådan beskyllning i ett annat sammanhang kan vara godtagbart. 

För det fall den lämnade uppgiften omfattas av straffansvaret för förtal görs sedan en försvarlighetsbedömning. Uppgifter som tekniskt sett utgör förtal behöver inte nödvändigtvis medföra straffansvar om uppgifterna har varit försvarliga att lämna i sitt sammanhang alternativt om man har varit skyldig att lämna uppgiften. Exempelvis är man skyldig att i domstol under ed berätta om vissa förhållanden.

Förtal får som huvudregeln inte åtalas av någon annan än målsäganden, det kallas för enskilt åtal. Om brottet däremot riktar sig mot en minderårig eller om målsäganden har anmält brottet får åklagaren väcka åtal om det anses påkallat från allmän synpunkt.